He was just a young sailor... in a white sofa?

Åh! vilken grej!! Jag lyssnade på ett av mina favoritblandband, "80-TALSRADIO 1" (det finns ett "80-TALSRADIO 2" också) och fick för mig att jag kanske skulle ta och samla låtarna till en eller två Spotify-spellistor om tidens tand skulle få för sig att förstöra mina ovärdeliga kassettband. Eller, om och om... Innan de avmagnetiseras eller på annat sätt blir totalt ospelbara*. Sagt och gjort, jag började leta på Spotify efter en massa låtar som jag absolut inte visste vad de hette eller vem som sjöng - jag var totalt musikvärldsfrånvänd när jag var liten och hade fullkomligt noll koll på topplistor och sånt eftersom jag bara lyssnade på Radio Luxemburg på kortvåg när jag nån gång satte på radion. Sen upptäckte jag vanlig svensk radio och trackslistan med Kaj Kindvall och plötsligt blev jag någorlunda medveten om att det fanns en massa bra hits som man kunde spela in med kasettspelaren. Rec+play+paus, släpp paus när det kommer en bra låt, tryck på paus igen när Kaj börjar prata. Eller tryck på stop och spola tillbaka till exakt rätt sekund, tryck ner rec och play och paus igen.
Nåväl. Nu satt jag och försökte hitta låtar som "Some call that justice" och "It just ain't worth it" och det gick ju inte sådär jättebra. Varsågod, Google, ta över! Gud vad jag älskar internet. Jag fick reda på att

• "Some call that justice" egentligen heter "Rough Justice" och framförs av Bananarama
• "It just ain't worth it" egentligen heter "25 Years" och framförs av The Catch (nån som visste det?? Inte jag iallafall, har aldrig hört talas om varken låttiteln eller bandet. Den var säkert inspelad från nån liten studentradiostation jag rattat in där det satt nån obskyr musiknörd och spelade sina favorit 45-or)
  
• "Klockan bara slår och slår" inte alls sjungs av Eva Dahlgren utan Lolita Pop (!) och dessutom heter "2000 år"
• Erasure inte alls spelat in nån låt som heter "Cryboy" utan det var Bronski Beat och låten heter "Smalltown boy"

Men bäst av allt var att jag löste gåtan till ett av mina äldsta, starkaste musikminnen! På det första blandbandet fanns en låt som jag döpte till "He was a sailor" och som var ledmotiv till en teveserie. Jag har i tjugofem år undrat vad det var för en serie. Jag kommer ihåg att jag hade med mig bandspelaren in i vardagsrummet och tryckte på record när teveprogrammet började, eller om det nu var när det slutade. Andäktig tystnad så att inte massa andra ljud skulle komma med. Jag tyckte antagligen att sjömannen var jättesöt eftersom jag ville spela in musiken. Den där lilla snutten har i alla år burit med sig starka minnen och en sådan naggande känsla av undran.
Men. Nu. Nu. Åh. Nu hittade jag en websida som gjorde mig alldeles...tokglad, hjärtklappig och meganostalgisk på en och samma gång! Voilà! Svart på vitt stod det där: "Bill Hughes - Martin Eden: TV-serie från 1979 som bygger på en bok av Jack London." Och hepp, tryck på playtrekanten och... hela låten framförs! ÅH! Lycka.


Och en vit soffa? Ja, jag hittade en jättecool sådan på IKEA häromdan, men den finns inte på riktigt. Jo, alltså, den finns i Barkaby, jag provsatt i den, men det finns inte att beställa. Ingen vet vad den heter. Den finns inte i katalogen och den finns inte på nätet. Och killen i telefonen på kundtjänst kunde efter en kvart komma fram till att jag nog menade "Karlstad" men det vet jag att jag inte gjorde och därför så kunde han inte göra så mycket mer men det kommer snart ut en vit lädersoffa som heter "Elvros" men han visste inte hur den ser ut eftersom den inte finns än, kunde det kanske vara den jag hade sett?


*Puss till fantastiska Pompom som la märke till att ett av mina favoritband med Alan Parsons Project lät som om det spelades under vatten med grus i maskineriet samtidigt - och gav mig musiken på CD-skiva istället! Bästa.