söndag 26 september 2010

Två levande och en död...

...fågel utgör en rätt så absurd utsmyckning hos frisören runt hörnet, även om de nu knappast är medvetna om det. Själv letade jag bara efter en Jan Stenmark-text nånstans i närheten.

måndag 30 augusti 2010

Inte alltid som man tror

Igår när jag gick hem med min sushimiddag i en påse så drabbades jag av en insikt. Inget jordskakande, men lite lagom light-wowigt. Jag kom på att jag inte vill mycket av det jag trott mig vilja. Att jag inte blir lyckligare av en massa grejer jag haft på min attgöralista. Det är dags för en redigering, helt enkelt!

  • Restaurangprovning. Jag har trott att jag skulle bli lyckligare av att hitta en massa spännande restauranger och äta där. Att läsa DN på stan och Vi i Vasastan och Nöjesguiden och skriva ner namnen på restauranger (eller hålla dem i huvudet) och beta av dem en efter en. Nu slog det mig att jag inte nödvändigtvis vill till en massa hippa ställen, men däremot tycker jag jättemycket om att gå ut att äta. Däremot är det ätandet ute i sig som är grejen. Att gå ut, att se det som något lyxigt, något mysigt, något romantiskt. Jag blir lika glad varje gång vi går till den lokala indiern. Det gör mig löjligt lycklig när Pompom vet vilken öl jag vill ha, vilket slags bröd, vilken pickleröra eller chutney. Det som för andra blir förutsägbart blir för mig romantiskt.
  • Barprovning. Se ovan. Nu går jag iofs aldrig ut på barrunda över huvud taget längre - men det rör mig inte i ryggen. Jag känner inte behovet.
  • Vinprovning. Jag älskar att dricka vin. Röda, mustiga, kryddiga tjut (eller snarare lågmälda, långljudande vrål) är definitivt min grej. Att däremot sitta vid middagsbordet och fylla i nån bok och sen fylla i mer till ostbrickan och så ytterligare anteckna mot småtimmarna, näe, inte nu. Däremot kan jag tänka mig att det (och punkt ett) kan bli intressant när jag blir 40+. Eller 50+. Eller 60+ och fram till döden, döden.
  • Inredningsfantasm. Alltså, let's face it; mina rum kommer aldrig se ut som de gör i Elle interiör eller annan vald (av mig bortvald) inredningstidskrift. Jag trivs med min röra, jag är min röra och vad jag rör blir till röra. Gytter och krafs hör hemma hos mig. Och tydligen är det meningen att jag ska ha precis så många böcker/loppisfynd/ljusmanschetter/kläder/fula tekoppar/fula skivomslag med som jag har, eller möjligen fler. Så precis lagom till att Schyffert & Lindström sätter upp sin "Ljust & fräscht" på Berns så tackar jag för mig och säger, närå, hepp, här blire inga äggskalsväggar inte och inga bord med avskalade ytor och nån snygg orange designerpryl på. Mina designerstolar står iofs under min Baertlinglitografi i köket men där trängs horder av bråte som liksom tar udden av det schööna och frääscha. Men... I kinda like it. ;)
=Hellre gilla läget än att ständigt ha dåligt samvete för nånting som jag ju efter närmare granskning inte vill! Helt rätt. Gud så smart och mogen jag är. Hurra!

tisdag 24 augusti 2010

Romantiska Rosendal

Efter lunch möttes jag och Pompom upp i stan* för att ge oss av på en liten tur till Djurgården. Syfte ett: att ta årets första höstpromenad i promenadvänlig atmosfär. Syfte två: att åka med NK-expressen som den nya spårvagnslinjen redan kallas. Vi klev på på första hållplatsen och åkte hela linjen till Waldemarsudde. Inte något direkt översvallande nyhetsvärde tyckte jag, visst har man åkt den vägen förut, men spårvagn är helt okej. Lite småmysigt om man får sittplats. :)
Det som gjorde hela utflykten minnesvärd var vår promenad som inte blev så himla lång, det blev mer en upptäcktsfärd av färg och form. Vi tog oss till intilliggande Rosendal med sina trädgårdar, sitt café, sitt orangeri, sitt värdshus och sina underbara grönområden som sprakade ikapp med färgprunkande blomsterprakt. Det är helt ofattbart att jag aldrig varit där tidigare! Jag stornjöt som en liten Ferdinand bland alla rosa, röda, gula, orangea och åter rosa blommor!

Vi gick runt lite, hittade en liten bäck med starkt flöde, en växtkrank grönskelabyrint, en trästockstrappa, ett modernt konstverk som talade till oss alla

och satte oss till sist i äppelträdgården och fikade. Bästa stället att sitta, alla kategorier! Tack Pompom. Här är han, när det var som varmast och under det enda trädet som gav skugga:


*) stan = "nya" plattans bibliotek. Där kan man hitta tidskrifter och konstböcker för en kvarts livstid. Till tidningsfavoriterna just nu hör Cap&Design, Konstvärlden/disajn och Paletten. Mumsfilimumma!

måndag 23 augusti 2010

Jo...

...jag ska, jag Lovar. Jag har Hur mycket som helst att lägga upp! Snart! Sen! Sen, när min kamera är under kontroll. Och när den har fått ett bra samarbete med mina ögon och mina tankebanor. Som det är nu så kör de sista på något kolossalt och det i sin tur betyder att kameran får jobba lite för mycket. Såpass mycket att datorn inte hänger med. Eller iallafall inte bildprogrammet. Och sen är det lite jobbigt för ögonen igen när de får se femtio bilder på ett träd på en liten skärm och sen med hjälp av datorn och kritikern i huvudet ska kasta fyrtioåtta av dem i den digitala papperskorgen.

Vasadu, bara skriva? Utan bilder? Nämen det kan man väl inte? Det var det konstigaste jag hört på säkert en halvtimma.
Men kritikern däruppe tyckte tydligen att det var ett bra förslag eftersom axlarna sänkte sig en sisådär fem centimeter och käkbenen intog viloläge.

söndag 28 mars 2010

Vårkänslor i Hjorthagen

Jag brukar ju gång på gång säga att jag inte får köpa fler böcker. Jamen, var ska de få plats? Eller, snarare, var ska jag få plats i min etta? Min äldsta syster säger att jag ska göra mig av med en för varje ny jag tar hem. (För övrigt en bra regel för kläder och lite allt möjligt. Du ser Anna, jag lyssnar faktiskt på dig även om du inte tror det!) Men, var var vi? Jo, böcker. Idag företog jag mig en expedition nästan dömd att misslyckas: jag åkte till Myrorna i Hjorthagen. För alla som inte har varit där kan jag berätta att det är en enorm andrahandsbutik på inte mindre än tre våningsplan. De har nyligen börjat med att ha öppet på söndagar och det bildades som ett litet lämmeltåg av tunnelbaneresenärer med samma mål när vi kom upp till markytan: vi skulle inte mot Sherwoodskogen, men väl mot Myrorna!

Ibland går jag faktiskt därifrån utan att ha köpt nånting. Jag tror mig i alla fall minnas att det kan ha hänt någon gång de senaste tio åren. Det borde det. Kanske? Eller? Väl?

Klockrent kitschig Hansel und Gretchen-tyroler-kaffekopp med guldkant som jag lät duktigt nog lät bli att handla, priset till trots. (Applåd!)

Idag var en extra svår dag att hålla sig från att plocka ner saker i shoppingkorgen - det kan bero på våren och påsken, men jag trollbands av alla underbara färgexplosioner. Knallgrönt! Kycklinggult! Rosa, rosa, rosa! Apelsinorange! Silver! Ockra!

Väckarklocka med fabulöst fantastiska klistermärken som gjorde mig helt galen av glädje! (Klicka för bättre/större bild!) Och dessutom underbart orange. Den fick stå kvar på hyllan. Jag ångrar mig lite, faktiskt.

Jag höll mig till kuriosa- och bokavdelningen och tur var väl det för jag vet inte vad som hade hänt om jag hade gått upp till klädavdelningen direkt. Jag hade fått färgsting av alla lysande, lockande, brokiga textilier som lockade med pigment som gick rakt in i mitt hoppande, skuttande hjärta. Nu hamnade jag istället där när det var tio minuter kvar innan stängning. Jag såg en långkofta som var bredrandig i gult, blekrött, orange och rosa och den är en storlek small och den går nästan inte att stänga med knapparna och den såg ut ungefär som nån slags knottrig badrock
men nu är den min för trånga, halvlånga, halvt oknäppbara, alldeles fantastiska och underbara skapelse i en färgkvartett som gör mig lyckligare än väldigt mycket annat (och då inkluderar jag glass och eventuellt fotbad). Om jag inte kan ha den på mig så får jag väl hänga den på väggen som ett konstverk.

Om det blev några böcker?
Jamen det är väl klart. Men inte så många. Jag lyckades till min stora stolthet gallra väldans effektivt. Fem blev det. Det är ju ingenting. Hälften av tio. Och en bråkdel av alla böcker som hamnade i shoppingkorgen. Men det blev fyra färgsprakande böcker och en svartvit klassiker. Våren är här!

fredag 26 mars 2010

Glad toalett!

Just nu pratas det mycket om en viss skoltoalett i ett litet samhälle som de flesta av oss kollektivt skäms över, och det med rätta. Men det finns glada, entusiastiska och självkänslestöttande allmänna hemlighus! I måndags blev jag mycket positivt överraskad av den på Stadsbibliotekets bottenvåning. "Jaha, klotter", tänkte jag först.


Sen så tittade jag lite närmre och blev helt stormförtjust!


"DU ÄR BÄST" och "FÖRÄNDRA VÄRLDEN". Jag bröt ut i ett leende som nästan nådde öronen! Undrar om de här underbara affirmationerna får vara kvar eller om de kanske redan försvunnit med klottersaneringens effektiva allt-försvinner-sprayflaskor. Jag hoppas faktiskt på det förra.

Och till er alla där ute: Du *är* bäst! Glöm inte det. Man kanske glömmer det när man sitter och tragglar med matten eller språkläxan eller kanske filosoferar lite över livet och dricker nåt brunt med vitt i bara några meter därifrån. Eller nåt annat. Någon annanstans.

måndag 22 mars 2010

En kaffeautomat är en kaffeautomat är en kaffeautomat

Jag har pallrat mig iväg till Asplunds bibliotek. På nedervåningen, bredvid ljudböckerna, finns en dryg handfull runda bord där det brukar sitta pluggande ungdomar, raggande nysvenskar och så en och annan krake som kommit in och värmt sig. Och så pensionärer förstås. Pensionärerna finns överallt. Eftersom den här måndagen fullkomligt lyser och skriker vår (trots att det snöade igår) med plusgrader och sol så sitter här inga bostadslösa men istället har jag hamnat här. Jag skulle sitta och läsa. Så blev det inte. Jag kan inte riktigt låta bli att vara socialantropolog och spana in mina grannar. Det verkar som att tutoring är populärt. Ljudnivån är låg och koncentrationen ovanligt hög. En kille i pastellig gulgrön syntetjacka (nästan identisk med åttiotalets Puma-overalljacka! Har har fyndat på Myrorna?) hjälper en blond hiphoptjej med franska. På det lilla bordet bredvid sitter en gråskäggig äldre man med vild kalufs och går igenom matte med en tjej med östermalmslook. Det ser härligt ut. Är det morfar? Eller nån som hennes lärare rekommenderat? Eller den där smarta kufen som bor på fyra trappor som mamma frågat när de möttes i tvättstugan? Bredvid det bordet står en Dramaten parkerad. Jag känner att jag vill ta fram min oljepalett och måla av honom med sina vilda ögonbryn, hukade rygg och glada fingrar som ivrigt ritar kurvor och ekvationer på ett kollegieblock.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om.
Jag skulle skriva om kaffet jag köpte här för en femma. Det måste vara en av världens mest avancerade kaffeautomat. (Eller inte, jag är inte så himla smart för tillfället).

Kaffeautomat med tjugo olika valknappar. Jepp, tjugo. Jag räknade i efterhand.

Det tog mig säkert tre minuter innan jag hade tryckt rätt på alla knappar, satt dit muggen och fått min kaffe med mjölk. Eller, haha, jag *tror* att jag fick det, men jag har inte riktigt oddsen med mig eftersom det stod "kaffe med vitt" på knappen jag till slut valde. Kaffe med vitt? Herregud. Direktöversättning från något språk där mjölk och vitt heter samma sak? Eller mer troligt en översättning där man helt enkelt säger "en kaffe med vitt, tack" till den söta, olivhyade och mörkhåriga flickan bakom disken på det lokala cafét.
Och medan jag suttit och fantiserat om utlandsresor och mat som är riktig mat som smakar sol och land och vedugn och kärlek så har det vita i min plastmugg sjunkit till botten och kvar är nånting som ser ut som, tja, en svag femkronorsautomatkaffe. Verkligheten gör sig påmind när en uteliggare kommer in och sätter sig på en ledig stol i ett hörn och jag inser att kaffe med vitt helt enkelt är kaffe med nåt slags vitt mjölksubstitut som inte får heta mjölk enligt svenska ordningsregler.

tisdag 9 mars 2010

Snart är det dags för flyttfåglarna att komma hem, ty här äro vårtecknen komna!

I förrgår började det: våren kom. Solen sken men det som mest uppmärksammade mig på Bores eventuella försvinnande var de torra trottoarerna jag såg. Och gick på. Lite här och var fanns de, som bitar av glimmande guld till vårförlustarnas glädje. Och samma sak i dag. Slask och is och svårruckade snöhögar, visst, men också dessa små obefläckade landskap. Små hälsningar att våren är på väg. Små löften om att vi inte längre kommer behöva titta upp, för att undvika fallande istappar, och inte heller ner, för att halka på oregelbundna isfläckar. Snart kommer vi att kunna se framåt när vi är ute och går. Underbart, eller hur?




Ser ni samma sak som jag ? Den här bilden tog jag på väg hem från Nationalmuseum. Folk undrade nog vad jag gjorde när jag backade, tog fram mobilen, böjde mig ner och fotade trottoaren. De kanske trodde att jag hittat vårens första tussilago? Eller ett tecken från Gud? Men eftersom jag var mitt i stan så var det väl inte en endaste som brydde sig det minsta. Möjligen om jag hade självantänt.
Hur som helst så tyckte jag att den lilla killen med sin kompis till höger var alltför söt för att inte fotas. Hans vaggande gång, hans klumpfot, hans nya fina vårkappa. Och så killen bredvid som precis attackerades av vinterns sista snö med en rejäl snöboll i bakhuvudet. Andra flyger i luften men jag känner på mig att de inte skulle träffas av någon av dem. Vinterns sista snöbollskrig. På vårens andra dag.

söndag 7 mars 2010

Irritabel tablå: kaffekopp, laptop och vim. Och ett bra slut.

Frustration är icke gott. Frustration ska förebyggas på flesta möjliga sätt. Frustrationen skall motas i den lilla grinden som vissa dagar så lätt saknar den där fasthållande haspen. Så hur gör man för att frustrera mindre?

Ett sätt kan vara att strunta i den grymt starka skurmedelsdoften som inte bara blandar sig utan helt enkelt vinner över min kaffedoft här och nu på ett fik som stänger om en timme och en kvart. De kanske kan vänta med att städa tills gästerna gått? Nähä, det skulle städas här och nu. Där vi sitter och trivsligt hivar i oss kaffe och godsaker och mackor. Heja! Not.

Ett annat kan vara att komma ihåg att ta med sig kameran (eller åtminstone mobilen) när jag är ute och går. Jag har ju mina überestetiska näthinnor med mig överallt och hela tiden och ibland känner jag sååå för att dela med mig. Speciellt med galet fula eller snygga eller fulsnygga saker jag hittar på Stadsmissionen eller Myrorna. Ah! Åh! Det är som att gå på en halvt hemlig konsthappening där inte vem som helst uppfattar vilka objekt som tillhör utställningen...

Apropå det så fick jag i veckan ett tråkigt besked. Nä, inte frustrerande, men lite... torrt. Trist. Tråkigt. Jag frågade och fick svaret att, nej, det fick inte fotograferas på Moderna Museet. Inga objekt inne i salarna får förevigas och förena sig med alla andra konstverk på min skärmsläckare. Det var skumt, jag kunde svära på att fotografering var tillåten, så när jag fick se skyltarna med överkorsade kameror så frågade jag och fick alltså handen-mot-näsan-svaret. Nej. Icke. (man fick fota i korridoren så jag var ju tvungen att göra det. Här ovan korridorwarholtapet.)

Nu älskar jag om möjligt Nationalmuseum ännu mer. Där får man gå loss utan blixt överallt utom i gästande specialutställningar. Hurra! Tuttar åt folket! (Ja, den som någon gång tittat i mina nätalbum märker att behag utgör en... behagligt stor del av bildmängden från klassiska konstmuseer.)

En annan sak som jag märkt håller hormonerna på plats och inte gör så att man känner sig som en exploderande hulk är att använda sig av musik - gärna just när frustrationsmomentet poppar upp för att sedan låta musiken dämpa alla andra intryck under hela frustrationgrejens gång. Detta funkar ypperligt just på konstutställningar och museer. Musiken kan även användas när bibliotek och -fik invaderas av småbarn och deras föräldrar, barnvakter, mormödrar eller andra vuxna. Jag säger *kan användas* eftersom det inte utgör ett hundraprocentigt skydd.

Nu har ägaren kommit och undrat om han ska ta min kaffekopp (nej tack, jag har inte druckit upp) och så går han loss med lilla sopkvasten som han kraftfullt dänger in i sopbehållaren undeför var tredje sekund. Han kanske ville bli trummis och inte kaféägare? Eftersom jag är den enda gästen och stället ju faktiskt stänger om en halvtimma så förstår jag ju självklart varför han vill att jag ska gå. Herregud, vem har öppet till stängning? Hur skulle det se ut?

Alltså:
Strunta i saker som inte har nån stor betydelse.
Ha kameran med.
Ha mp3-sepelaren (el dyl) med.


MEN.
Sen finns det en grej som får alla hemskheter att försvinna. Alla dumma jäktare, alla långsamma mjäkare, alla högljudda bräkare, alla tomhuvda väktare. Och det är detta:


Jag fick blommor av Pompom igår. :D Lila och orange, precis som favoritfärgerna i köket! Sååå fint! Och när jag tänker på dem och när han kom innanför dörren med ett stort blompaket, så smälter jag förstås. Fina Pompom. Mitt ansikte blir ett endaste stort leende med två glödande ögon och jag har aldrig varit på något annat humör än jsut det här underbara. Och med den perfekta avslutningen lämnar jag det väldoftande kafét med den sympatiske ägaren.

lördag 6 mars 2010

Stadsmissions...eehh...fynd? Med gissningslek!

Objekt nummer ett: en Lasse Berghagenplatta. På omslaget en somrig Lars med jeansskjortan uppknäppt till naveln. LP-skivans titel: Min kärlekssång till dej. Till höger (och snälla någon, förklara detta för mig!) en stjärnmarkerad observation med orden "EXTRA! Nu med: Min kärlekssång till dej". Jag backar lite: plattan heter Min kärlekssång till dej. Och informationsmärkningen på plattan innehåller de magiska orden EXTRA och NU MED. Jag antar att skivan som Lars Berghagen gav ut ett halvår tidigare hette Min kärlekssång till dej men inte innehöll titelspåret. Nån som har nåt bättre förslag? Hur som helst ett rafflande LP-drama!

Objekt nummer två: en porslinspryl. Men med vilket syfte? Mojängen ser helt klart ut att ha något slags användningsområde, men två relativt begåvade personer stod lite handfallna bland prylhyllan. Pompom först trodde att det var hemvist för tandpetare men invände sen att de bara skulle ramla från det lilla hålet ner i det stora. Det syns inte på fotot, men det är inte två separata hål/fack utan de sluts bara åt av en centimeter högst upp.

Så min gissning att det skulle vara cigaretthållare och cigarettfimpare kändes bara dumt eftersom den fimpande cigaretten skulle sota ner de oanvända cigaretterna. Jag gissade till slut på ställ för visitkort och penna "för att kunna skriva ner nåt personligt på baksidan av kortet" och Pompoms slutgiltiga gissning var att mojängen var till för en cigarett och en stor ask med tändstickor, "för folk som försöker sluta men tror att de kommer att sakna att leka med tändstickor."